Barn, skärmar och sommaren som försvann

Skärmar, spel och smarta telefoner är i dag en självklar del av allas våra liv. Användningen har vuxit snabbt och fortsätter att öka i hela samhället. Vi som arbetar i skola, vård och omsorg har också börjat lägga märke till hur den nya tekniken påverkar våra barn och unga. I början var vi inte säkra på om de förändringar vi såg verkligen hade med skärmarna att göra. Men under de senaste åren har forskningen hunnit i kapp våra erfarenheter. Den psykisk ohälsan bland unga har ökat markant det senaste decenniet, inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden. Allra tydligast är ökningen bland tonårsflickor, där självrapporterad ångest, depression och sömnsvårigheter har blivit vanligare år för år. Det sammanfaller i tid med att sociala medier och smarta telefoner blivit en självklar del av ungas vardag.

I Sverige visar Folkhälsomyndighetens senaste rapport att hög användning av sociala medier, YouTube och andra digitala medier är kopplad till sämre sömn, depressiva symtom och negativ kroppsuppfattning hos unga[1]. Statens medieråd har samtidigt noterat att många barn i skolåldern använder mobilen långt efter läggdags, vilket påverkar både sömnkvalitet och återhämtning[2]. Sömnbrist i sin tur ökar risken för psykisk ohälsa och försämrad impulskontroll, vilket kan leda till nedåtgående spiraler av orkeslöshet, håglöshet och social isolering.

Socialpsykologen Jonathan Haidt går ett steg längre. I boken The Anxious Generation (2024) menar han att det som på ytan ser ut som en ökning av psykiatriska diagnoser i själva verket är en förändring i barndomens förutsättningar och struktur. När smarta telefoner och sociala medier blev tillgängliga för barn i början av 2010-talet uppstod en ny typ av barndom. En barndom som utspelar sig på skärm snarare än i den verkliga världen. Han lyfter fram fyra mekanismer: social isolering, sömnbrist, beroendeframkallande design och kognitiv fragmentering[3]. Allt detta, menar han, underminerar barns utveckling på en strukturell nivå.

Det är inte bara ökningen av den psykisk ohälsa som oroar. Det är även vad barn inte längre gör. Det som trängs undan när skärmen tar över. Barn som tillbringar flera timmar varje dag i ett digitalt flöde leker mindre, rör sig mindre, samtalar mindre, grälar mindre och övar därmed mindre på det som formar dem till människor i en gemenskap. Jean Piaget, en av utvecklingspsykologins mest inflytelserika tänkare, framhöll att barnets utveckling sker i aktivt samspel med omvärlden, genom att manipulera objekt, pröva hypoteser, samarbeta, bråka och förhandla[4]. Utan detta möte mellan barnet och verkligheten finns det ingen utveckling av tänkandet. När verkligheten ersätts av en algoritmstyrd spegelbild, där varje inlägg bekräftar snarare än utmanar, hämmas den kognitiva och sociala utvecklingen.

I ljuset av detta framstår det långa svenska sommarlovet inte bara som efterlängtad vila, utan också som en riskabel period. Under skolåret finns struktur, tillsyn och social kontakt under stora delar av veckan. När skolan stänger försvinner mycket av detta. För barn som redan tenderar att dra sig undan är risken överhängande att digitala medier fyller tomrummet. Och med det följer risken att sommaren, snarare än att ge vila och återhämtning, för vissa barn blir ytterligare ett steg bort från världen.

När skolan tar paus försvinner inte bara scheman och läxor. Då försvinner också en grundläggande struktur i barnens liv, en yttre ram som ger trygghet, rutiner och social kontakt. Det är i det tomrummet vi vuxna behöver kliva in. Problemet vi behöver hjälpa våra barn att lösa är sällan skärmen i sig, utan allt det som trängs undan när skärmen tar över. Leken, samtalet, rörelsen, de riktiga konflikterna och de verkliga försoningarna. Det är i den verkliga världen som vi människor blir till. Så, vad kan vi göra som vuxna, när skärmen hotar att ta över sommaren?

1. Hjälp barnet att strukturera sina dagar
   Skapa tydliga ramar: när barnet går upp, när frukost serveras, när skärmtid är tillåten och när den inte är det. Fokusera särskilt på morgon- och kvällsrutiner, eftersom de påverkar sömn och återhämtning mest. Barn mår inte bäst av att få välja hela tiden. De mår bäst när världen är tydlig och förutsägbar. Det är vårt jobb som vuxna och föräldrar att stå för den tryggheten.
2. Ersätt skärmen med verkliga alternativ
   Det räcker inte att dra ner på skärmtid. Barn måste få något som kan bli meningsfullt att göra i stället. Det kan vara pyssel, sport, läger, byggprojekt, läsning eller att laga något som gått sönder. När det finns andra alternativ är det lättare att släppa skärmen.
3. Gör saker tillsammans
   Spela ett spel, laga mat ihop, bygg något tillsammans, rensa ett förråd. Dela en uppgift. Det behöver inte vara pedagogiskt eller roligt. Det viktiga är att ni gör det tillsammans. Att vara i relation med en vuxen är bland det mest förstärkande ett barn kan uppleva. Att bli sedd och lyssnad till väger i längden tyngre än alla mutor i världen. Det är i dessa gemensamma ögonblick tilliten och relationen kan bli någonting som bär i både med- och motgång.
4. Samarbeta med andra vuxna
   Prata med andra vårdnadshavare. Sätt gemensamma ramar. Turas om med aktiviteter. Bygg ett gemensamt nätverk där barnen har vänner att umgås med i verkligheten och där du har andra vuxna att luta dig mot.

Och kanske framför allt: våga vara tråkig. Stå ut med protesten. Håll ut. Det är lätt att bli lösningsfokuserad, att erbjuda något nytt direkt när barnen säger att de har tråkigt. Men det är i tomrummet och i pausen, som fantasin vaknar. Vi behöver inte lösa deras tristess. Vi behöver stå ut med den. Och vi behöver visa att det finns något bortom den.

Jean Piaget menade att barnets tänkande utvecklas i kontakt med verkligheten. Genom att undersöka, pröva, samarbeta, misslyckas, bygga upp igen. Det kräver en närvaro som inte bara är fysisk, utan mental. Skärmen stjäl den närvaron om vi inte sätter gränser. Den fyller ut varje mellanrum, varje tystnad, varje liten paus som annars kunde blivit en idé, en lek eller ett samtal.

Sommaren är lång. För vissa barn för lång. Men den ger också en möjlighet att återupprätta något som håller på att gå förlorat: tid tillsammans, riktiga upplevelser, vilan som inte bara är passiv utan aktiv och utvecklande. Det är vårt ansvar att skapa tid och plats för det. Barnen fyller själva på med innehåll, om vi ger dem ramarna.

[1] Folkhälsomyndigheten. (2024). Digitala medier och barns och ungas hälsa. Hämtad från https://www.folkhalsomyndigheten.se

[2] Statens medieråd. (2023). Ungar & medier 2023. Hämtad från https://statensmedierad.se

[3] Haidt, J. (2024). The Anxious Generation: How the Great Rewiring of Childhood Is Causing an Epidemic of Mental Illness. Penguin Press.

[4] Piaget, J. (1932). The Moral Judgment of the Child. London: Routledge.