Det osynliga ansvaret – när föräldraskapet försvinner ur samhällsdebatten

Vi talar mycket om barns psykiska ohälsa. Och det finns visst fog för det. Många barn mår dåligt och många söker hjälp. I den offentliga debatten lyfts behovet av utbyggd elevhälsa, ökade resurser till barn- och ungdomspsykiatrin och fler förebyggande insatser från samhällets sida. Men mitt i denna nödvändiga uppmärksamhet finns också ett tomrum. En blind fläck. Vi talar inte föräldraskap.

Det är märkligt. För samtidigt som vi diskuterar barns mående med allt större precision, ibland ända ned till vilka diagnoskriterier som är vanligast förekommande, är det påfallande sällan vi ställer frågan: hur ser barnets liv ut? Vem möter barnet efter skoldagen? Vem sätter gränser? Vem finns där? Inte som yrkesperson, utan som vuxen i barnets liv.

En del av förklaringen ligger i hur barns liv har institutionaliserats. När ett barn visar tecken på att må dåligt söker vi snabbt efter professionella lösningar. Vi pratar om åtgärdsprogram, remisser, stödinsatser. Skolan, elevhälsan, BUP och socialtjänsten får bära mycket av det som förut låg närmare det personliga, det relationella. Det är inte fel i sig – vi professionella behövs. Men vi bör samtidigt fråga oss vad som händer när barnets hela omsorgsbehov blir en fråga för institutioner, snarare än för de vuxna som lever med barnet varje dag.

Föräldraskapet, å andra sidan, har blivit en privat sfär. Det är något vi ogärna problematiserar offentligt. När barns behov blir en samhällsangelägenhet men förälderns roll lämnas utanför uppstår ett vakuum. Vem har ansvar för relationen, för vardagen, för värmen och för gränserna?

En annan orsak är vår kulturella motvilja mot skuld. I en tid där många föräldrar redan kämpar med att få livspusslet att gå ihop känns det obekvämt att prata om ansvar. Att antyda att ett barns mående kan hänga ihop med hemmiljön upplevs lätt som anklagande och kanske också som orättvist. Ingen vill skuldbelägga. Det är förståeligt. Men vi får inte låta den rädslan hindra oss från att prata om hur barnets liv faktiskt ser ut och vem som har det slutgiltiga ansvaret.

Barns psykiska hälsa formas i relationer. Och den viktigaste relationen under uppväxten är inte till en kurator eller skolsköterska, utan till en förälder. Ändå talar vi mer om nya behandlingsmetoder än om hur samhället kan stötta föräldrar i att vara närvarande, stabila och engagerade på ett sätt som gynnar barnet.

Det här hänger också samman med vad vi skulle kunna kalla den terapeutiska kulturens dominans. Vi har under senare år utvecklat ett psykologiskt språk där barns mående beskrivs som något som bor inuti barnet – som oro, ångest, neuropsykiatriska svårigheter – snarare än något som växer fram i samspel med en kontext. När vi väljer att förstå psykisk ohälsa som ett individuellt tillstånd snarare än ett relationsproblem riktas blicken mot vården, inte mot hemmet. Barnet blir bärare av sina svårigheter och ska behandlas. Men barnets relation till sin livsvärld riskerar att lämnas orörd.

Det är en praktisk förskjutning: från det som är svårt att påverka, som familjerelationer och livsvillkor, till det som kan schemaläggas och journalföras, som en kontakt med BUP, en skolkurator eller en anpassning av undervisningen. Det är inte konstigt – men det är inte heller tillräckligt.

Politiken duckar också. Det är enklare att tala om ökade resurser till elevhälsan än att diskutera vad som krävs för att föräldrar ska kunna vara just föräldrar. Hur vi organiserar arbetslivet, bostadspolitiken, barnomsorgen – allt detta påverkar förutsättningarna för föräldraskap, men det är sällan vi kopplar ihop dessa frågor med barns psykiska hälsa. I stället hamnar fokus på institutioner. Det är där vi söker lösningarna, och där vi placerar förväntningarna. Föräldrarollen förblir märkligt osynlig, som om vi inte riktigt vågar röra vid den.

Konsekvensen blir att, exempelvis, skolan får bära det som ingen annan bär. När barn saknar fungerande relationer hemma, när det inte finns någon som lyssnar, ser eller håller emot, då är det skolan som förväntas upptäcka, förstå, förebygga och åtgärda. Skolan ska se tidiga tecken, möta ensamhet, dämpa ångest, hantera självskadebeteenden, vara närvarande och värna relationen – utöver att undervisa.

Men skolan kan inte överta föräldrarollen. Den är visserligen en institution för lärande och fostran men den kan inte ersätta en förälder. När vi förväntar oss att skolan ska fylla det tomrum som vuxenvärlden lämnat efter sig riskerar vi inte bara att urholka skolans uppdrag – vi riskerar att vänja oss vid en ny normalitet. En där det är givet att föräldrar inte räcker till, och där barnets behov av omsorg ska lösas av någon annan.

Vi behöver prata om föräldraansvar igen. Inte i syfte att skuldbelägga, utan för att det är nödvändigt. För att barnens relation till sina föräldrar är viktig. För att vad föräldrar väljer att göra har konsekvenser för barn. För att inget åtgärdsprogram i världen kan ersätta en vuxen som ser, bryr sig och håller ut. Det är dags att göra det möjligt att tala om föräldraskap på allvar – både som möjlighet och som skyldighet.