Från förståelse till handling

Om skolpsykologens plats i skolans vardag

Skolpsykologens uppdrag är centralt i skolans arbete för att främja elevers lärande, utveckling och hälsa. Ändå är rollen ofta otydligt formulerad i styrdokument, varierande i praktiken och ibland begränsad till utredningar av enskilda elever. Det finns behov av att tydliggöra vad en skolpsykolog faktiskt gör – och vad som särskiljer denna profession från övriga aktörer i elevhälsan och skolan.

Skolpsykologen arbetar på flera nivåer i skolans organisation. På individnivå handlar arbetet ofta om psykologiska bedömningar. De genomförs med hjälp av samtal, observationer och testbaserade metoder, i syfte att förstå en elevs styrkor, svårigheter och behov i relation till skolans miljö och uppdrag. På gruppnivå erbjuder skolpsykologen handledning, konsultation och stöd i frågor som rör klassrumsklimat, elevgruppers dynamik och bemötande. På organisationsnivå bidrar skolpsykologen med analys av lärmiljöer, undervisningens upplägg och organisatoriska strukturer som kan påverka elevernas lärande, trygghet och delaktighet. Trots detta är organisationsnivån ofta underutvecklad i praktiken, delvis till följd av resursbrist, men också på grund av otydlig styrning.

Det som utmärker skolpsykologens kompetens i skolan är förmågan att förena kunskap om begåvning, känslor och beteende med en förståelse för hur dessa faktorer samspelar med skolmiljön. Psykologen analyserar hur elevens kognitiva och emotionella förutsättningar påverkar lärandet och hur samspelet mellan individ och omgivning både kan främja och hindra utveckling. Det är ett arbete som vilar på en djup kunskap om människans villkor, lärande och utveckling – och på ambitionen att förändra förutsättningarna för lärande.

Skolpsykologens förståelse för elevers inre och yttre förutsättningar får sin betydelse när den omsätts i skolans praktik. Det psykologiska perspektivet blir verkningsfullt först när det används för att forma insatser, anpassningar och förhållningssätt som faktiskt förändrar vardagen för elever och lärare. Det är i just den rörelsen – från förståelse till handling – som det psykologiska perspektivet får sitt värde.

Skolpsykologens kunskap är inte ett tillägg till skolans kärnuppdrag – den är en del av förutsättningarna för att undervisningen ska fungera. Psykologens analys hjälper skolan att förstå varför vissa elever inte lär sig som förväntat, varför studiero inte alltid uppstår och varför sociala sammanhang, som borde främja tillhörighet, ibland förstärker känslor av utanförskap. Genom att översätta analys till konkreta insatser kan skolan förändra villkoren för lärande och delaktighet. På så vis kan psykologens perspektiv bidra till att undervisningen blir mer tillgänglig, begriplig och effektiv – inte bara för enskilda elever utan för hela elevgrupper.

Trots det finns flera strukturella brister i hur skolpsykologens roll är utformad. Styrdokumenten är vaga, rollförväxlingar förekommer, arbetet koncentreras ofta till utredningar på bekostnad av förebyggande insatser, och kopplingen till skolans kärnverksamhet – undervisningen – är ofta alltför svag. Därtill saknas i många fall professionellt stöd, kollegialt utbyte och strategisk ledning.

En avgörande aspekt av skolpsykologens arbete är närvaro och tillgänglighet i skolans vardag. Det handlar inte om att vara synlig för synlighetens skull, utan om att bygga relationer, förstå sammanhanget och uppmärksamma signaler tidigt. En modell där psykologen gör en utredning och sedan lämnar över rekommendationer för andra att genomföra riskerar att skapa ett glapp mellan analys och praktik. Arbetet behöver ske i dialog, i klassrum, i samtal och i samverkan.

Hur psykologer organiseras påverkar möjligheten till närvaro och tillgänglighet. I vissa kommuner är psykologerna lokalt anställda med rektor som närmaste chef, i andra placeras de i centrala elevhälsoteam med en egen elevhälsochef. Båda modellerna har sina fördelar, men en lokal förankring möjliggör en annan typ av närvaro och förståelse för skolans verklighet. Mycket talar för att lokal förankring gynnar eleverna och uppdraget, medan en central placering snarare gynnar psykologernas arbetsvillkor.

För att skolpsykologens kompetens ska komma till sin rätt krävs att uppdraget definieras tydligare, att strukturerna stödjer både närvaro och professionalitet, och att psykologen får vara en del av skolans dagliga verksamhet – inte en extern aktör som tillkallas vid behov. Skolpsykologen är inte en resurs för enskilda ärenden, utan en kunskapsbärare med potential att påverka skolans arbetssätt, lärmiljöer och stödinsatser i grunden. Det är först när psykologens kompetens används där det faktiskt händer – i relationer, i undervisning och i samspel med andra professioner – så att uppdraget kan bli så betydelsefullt som det är tänkt.

Men det räcker inte att vänta på att bli inbjuden. I en verklighet där skolans aktörer ofta saknar tydlig kunskap om psykologens uppdrag, vilar också ett ansvar på psykologen själv att kliva fram, synliggöra sin kompetens och ta en aktiv roll i skolans vardag.

Vill du veta mer om hur en skolpsykolog kan bidra i din verksamhet? Välkommen att ta kontakt!