Från individ till miljö – dags att tänka om skolans stödarbete

Begreppet NPF – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – har snabbt blivit en självklar del av skolans vokabulär. I klassrum, arbetslag och elevhälsoteam talas det dagligen om NPF-anpassningar, NPF-elever och NPF-säkrade lärmiljöer. Det är en utveckling som bottnar i ett verkligt behov: att förstå och möta elever som tidigare ofta missförstods, bestraffades eller föll mellan stolarna.

Men när ett begrepp blir så dominerande att det färgar hela vårt sätt att tänka om barn, undervisning och skolmiljö – då är det värt att stanna upp. Vad har hänt med vår syn på normalitet och avvikelse? Vad har vi vunnit och vad riskerar vi att förlora?

Under 2000-talet fick NPF-begreppet gradvis genomslag i svensk skola. Det skedde i takt med att biologiska förklaringsmodeller, neuropsykiatriska utredningar och ett starkt föräldraengagemang började påverka skolans vardag. ADHD, autism och andra diagnoser blev synliga på ett annat sätt än tidigare. Samtidigt byggdes elevhälsan ut, och myndigheter som SPSM började ta fram stödmaterial om kognitiv tillgänglighet och NPF-anpassningar. Skolor började utbilda personal, strukturera klassrum, införa individuella lösningar – och tänka i andra banor än de traditionella.

Det här har på många sätt varit en positiv utveckling. Vi har fått ett språk för att tala om behov som tidigare saknade namn. Fler elever får idag hjälp att förstå sig själva – och sin inlärning. Fler vuxna i skolan ser det som sitt ansvar att skapa en miljö där olika sätt att vara och lära får plats.

Men fokuset på NPF har också börjat påverka mer än hur vi ser på enskilda elever. Det formar vår syn på vad som är normalt, vad som är avvikande – och var problemen egentligen finns.

I många skolor har gränsen mellan det typiska och det avvikande förskjutits. Det som tidigare sågs som en del av barns naturliga variation – svårigheter med koncentration, behov av rörelse, eller att inte alltid förstå instruktioner – tolkas i allt högre grad som tecken på en bakomliggande funktionsnedsättning.

Det finns många elever som får stöd långt innan någon diagnos är aktuell. Men stödet väger ofta tyngre när det kan kopplas till en tydlig utredning från vården. Lärare kan uppleva att deras bedömningar inte räcker – att det krävs en utredning för att anpassningar ska ses som legitima.

I den logiken blir det elevens brist som ses som problemet, snarare än undervisningens upplägg. Och när allt fler barn definieras som undantag från normen, är det kanske normen vi borde ifrågasätta.

Föreställningen om NPF har blivit ett raster vi lägger över skolans problem. Det kan ge förståelse – men det kan också fördunkla. I stället för att fråga hur skolan kan organisera sitt arbete för att bättre möta variation, söker vi allt oftare svaret i individens diagnos. Det har lett till det som ibland kallas diagnosinflation – där behovet av stöd motiveras med medicinsk etikett, snarare än pedagogisk verklighet.

Det är inte alltid skolans fel. Styrsystem, lagstiftning och resursfördelning spelar roll. Men effekten blir densamma: fler utredningar efterfrågas, och skolans kompensatoriska uppdrag blir alltmer individfokuserat.

En annan effekt handlar om hur synen på ansvar och konsekvens har förändrats. I takt med att förståelsen för NPF har ökat, har också rädslan att göra fel vuxit. Många lärare känner oro inför att ställa krav, sätta gränser eller bemöta beteendeproblem – särskilt om eleven har, eller tros ha, en diagnos.

Resultatet kan bli en skola där vissa elever inte möter samma förväntningar som andra. Inte av omtanke, utan av osäkerhet. Det är en paradox: vi talar om inkludering, men skapar särbehandling. Elever riskerar att bli undantagna från både krav och tillhörighet.

Många av skolans åtgärder formas av förslag som kommer utifrån – från vården, från psykologutlåtanden eller från engagerade föräldrar. Dessa instanser utgår ofta från ett förståeligt, men snävt individperspektiv: just det här barnet behöver något särskilt.

Men när varje lösning har ett enskilt barns bästa som utgångspunkt, riskerar det gemensamma att gå förlorat. Skolans uppdrag är inte bara att hjälpa individen, utan att skapa en miljö där många kan lyckas tillsammans. När vi följer externa rekommendationer utan att översätta dem till skolans verklighet, hamnar vi lätt i en logik där barnet blir problemet – och där ansvaret att anpassa sig läggs tillbaka på eleven.

Det här påverkar också skolans professioner. Många lärare beskriver en känsla av att svåra ärenden skickas vidare till elevhälsan. Specialpedagoger och psykologer får i sin tur lägga alltmer av sin tid på utredningar, i stället för att arbeta förebyggande i lärmiljön. Den främjande elevhälsan får stå tillbaka för en individcentrerad praktik, där insatser sätts in först när problemen blivit akuta – och ofta först när en diagnos bekräftar det man länge misstänkt.

Allt detta pekar på att ett skifte behöver ske. Vi måste flytta blicken från individ till kontext, från funktionsnedsättning till funktion i miljö. Det betyder inte att vi ska sluta försöka förstå elever med NPF. Men vi måste sluta tänka att det är de eleverna som behöver förändras. Det är skolan som behöver förändras.

I stället för att tala om undervisningens tillgänglighet borde vi tala om dess effektivitet. Inte som mätbar produktion, utan som faktisk möjlighet för elever att lära och delta. Det är stor skillnad mellan att anpassa efter behov – och att utforma för bredden från början.

Vi behöver rikta fokus mot klassrummet – inte diagnosen. Mot lärande – inte bara undervisning. Det handlar om att förstå att det inte räcker att sätta in en speciallösning för varje avvikelse. Vi måste bygga en normalitet där fler får plats.

Det innebär också att se skolans uppdrag som både socialt och pedagogiskt. Elever behöver känna sig som en del av sammanhanget – inte som undantag som kräver särskild hantering.

Den stora risken med att låta NPF-begreppet dominera skoldiskussionen är att vi förlorar det gemensamma. Det som ska vara en skola för alla blir en skola där varje barn får sin egen plan, sin egen lösning, sin egen väg.

Men barn är inte bara individer med behov. De är också medlemmar i en grupp, deltagare i en lärmiljö – en del av skolans sociala struktur. Om vi inte tar ansvar för att forma den strukturen, kommer vi fortsätta jaga lösningar i det individuella – när det gemensamma hade varit svaret.

Samtalet om NPF har gjort mycket gott för skolan. Men det kan inte vara svaret på allt. Nu är det dags att använda den förståelse vi har byggt upp – för att ta nästa steg. Från individfokus till miljöfokus. Från symptom till system. Från stöd till utveckling.

Arbetar du med skolutveckling och vill utforska hur vi skapar lärmiljöer som håller för fler? Tveka inte att ta kontakt!