Mellan överseende och krav – om omtanke och omdöme i relationer

Det finns olika sätt att visa omtanke om en annan människa. I vissa situationer handlar det om att vara förstående, att ha överseende, att sänka krav, att ta hänsyn till livsomständigheter. I andra fall handlar det snarare om att visa omtanke genom att ställa krav, kanske till och med högre krav, just för att vi tror på den andres förmåga att växa, förändras eller ta ansvar.

De här två sätten att visa omtanke kan ibland framstå som motsatser. Antingen lindrar vi trycket, eller så håller vi fast vid det. Antingen låter vi omständigheterna väga tyngst, eller så håller vi fast vid principer. Men i praktiken handlar det sällan om antingen eller.

Det är mer fruktbart att förstå dem som två poler på ett kontinuum. Båda rymmer omsorg. Båda kan vara uttryck för tillit. Och båda kan, i fel sammanhang, få motsatt effekt mot det vi hoppades på.

Vår benägenhet att luta åt det ena eller andra hållet beror inte bara på situationen utan också på vilka vi själva är. Vissa människor bär en stark inre impuls att förstå, förlåta och anpassa sig. Andra har lättare att hålla fast vid principer, sätta gränser och förvänta sig mer. De flesta av oss växlar mellan dessa drag, men ofta med en tydlig lutning åt något håll.

Samtidigt spelar relationens karaktär en avgörande roll. När vi har ett ansvar för någon annans utveckling – som förälder, lärare eller chef – är det inte bara en rättighet utan ibland en skyldighet att vara den som ställer krav. Det är också ett uttryck för omtanke att våga tro att någon klarar mer än vad som just nu syns. Att se potential bortom beteende. I mer jämbördiga relationer, mellan vänner, kollegor eller partners, krävs ett växelspel där båda behöver både förståelse och tydlighet. Och i relationer med mycket unga barn, eller med personer i kris, sjukdom eller svaghet, är det ofta det överseende som får ta störst plats. Där är det vår uppgift att bära snarare än att kräva.

I praktiken innebär det att omtanke tar sig olika uttryck beroende på sammanhanget. En lärare har en elev som ofta kommer för sent. Elevens hemförhållanden är svåra, det vet läraren. Att visa omtanke kan betyda att hjälpa eleven hitta strategier för att komma i tid. Men det kan också betyda att acceptera att det inte går just nu. En chef märker att en medarbetare drar sig undan ansvar. Det visar sig att personen bär på stor privat stress. Omtanke kan vara att tillfälligt avlasta, men också att prata om vad som ändå behöver fungera. En förälder märker att barnet ljuger. Det är frestande att blunda; barnet verkar ångra sig. Samtidigt vet föräldern att det långsiktigt är viktigare att barnet lär sig stå för vad det gjort. Omtanke kan vara att sätta ner foten, men göra det med kärlek i rösten.

I alla dessa exempel handlar det inte om att välja mellan att vara snäll eller hård. Det handlar om att använda sitt omdöme. Vad behöver den här personen just nu? Vad är mest hjälpsamt? Vad leder framåt?

Båda hållningarna bär sina risker. Om vi fastnar i det överseende finns risken att vi underskattar människors förmåga. Att vi låter dem stanna kvar i mönster som inte gagnar dem. Att vår förståelse blir en ursäkt för stagnation. Om vi däremot alltid visar omtanke genom krav riskerar vi att tappa kontakten med det mänskliga. Vi kan uppfattas som kalla, oförstående eller hårda. Våra krav kanske till och med landar fel, just för att vi aldrig tog oss tid att förstå.

Det är först när vi kan röra oss längs det här kontinuumet med lyhördhet och eftertanke som omtanken blir hel. Det handlar inte om balans i bemärkelsen "lagom mycket av varje", utan om att kunna växla med precision. Att veta när vilket uttryck behövs.

Det här är ingen metod, ingen teknik som lärs ut på en kurs. Det är snarare en livslång övning i att se den andre – och sig själv – med klarsyn. Det kräver mod att ställa krav där det är obekvämt, men också ödmjukhet att backa när det behövs. Det kräver dessutom förmågan att skilja mellan att ge upp och att släppa taget, för att det är rätt.

Omtanke utan omdöme riskerar att bli gränslös. Omtanke utan mod riskerar att bli tandlös. Men när omtanken leds av omdöme, av lyhörd nyfikenhet, får den kraft. Den får riktning. Den kan både bära och bygga.

De flesta av oss har en reflex. Kanske finns en tendens att ursäkta, förstå och lindra. Eller tvärtom, att stå kvar med förväntningar, principer och ansvar. Båda impulserna kan vara uttryck för omtanke. Men i sin obalanserade form blir de blinda. Så nästa gång du står inför en annan människa och känner dig osäker, fundera på vad du brukar göra. Och pröva, bara för en stund, att göra motsatsen. För ibland är den största kärleksförklaringen att säga: "Jag förstår dig." Och ibland: "Jag vet att du kan bättre."

Kanske är det just försöket att avgöra vilket som är vilket som i sig är det största uttrycket för omtanke.

Hur ser det ut i din vardag – som förälder, kollega eller professionell? Hur navigerar du mellan förståelse och förväntan?