Skolan och det sociala kontraktet – Vad har vi lovat barnen?

Varje vardagsmorgon går drygt en miljon svenska barn till skolan. Några studsar i väg med glädje, andra drar benen efter sig. Men oavsett hur de känner sig  just den dagen är skolan inte valfri – den är obligatorisk. Skolplikten är inskriven i lagen. Vi kräver att barnen går till skolan, men vad har vi egentligen lovat dem i gengäld?

Det är en fråga vi alltför sällan ställer. Men är svaret avgörande – inte bara för hur vi organiserar skolan, utan för hur vi som samhälle ser på vår relation till nästa generation. Skolan är inte bara en plats för undervisning. Den är samhällskontraktet i praktiken. Ett löfte till varje barn: Om du kommer, så lovar vi att det är värt det.

Vi behöver inte spekulera i vad skolan borde vara – kontraktet är redan formulerat. Det står i våra styrdokument.

I skollagen, kapitel 1 §4, slås fast att utbildningen inom skolväsendet ska syfta till att "barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden", samt att den ska "främja alla elevers utveckling och lärande och en livslång lust att lära". Skolan ska också förmedla respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.

Läroplanen är ännu mer konkret. Den säger att skolan ska erbjuda en miljö som präglas av trygghet och studiero. Att undervisningen ska vara likvärdig, anpassad till varje elevs förutsättningar och behov. Att eleven ska få känna sig delaktig, bli lyssnad på och få förutsättningar att växa – inte bara kunskapsmässigt utan som människa.

Det här är inga poetiska formuleringar. De är juridiskt bindande. De är vad vi har lovat. När vi kräver att barnen kommer till skolan, är det dessa principer vi samtidigt förbinder oss att leva upp till.

Och ändå – vi vet att det ofta brister.

Vi vet att det finns barn som går till skolan varje dag utan att känna sig sedda, förstådda eller trygga. Vi vet att resurser och stödinsatser varierar kraftigt beroende på var i landet du bor, vilken skola du går på eller hur väl du passar in i normen. Vi vet att vissa barn försvinner från skolan, inte för att de inte vill gå dit – utan för att vi inte lyckas skapa en skola värd att gå till.

I mötet med dessa barn räcker det inte med fler åtgärdsprogram eller statsbidrag. Det handlar om något djupare – en fråga om integritet. Vi har krävt deras närvaro. Har vi hållit vårt löfte?

Att tala om skolans sociala kontrakt handlar inte om att peka finger. Det handlar om att ta ansvar. Och för att göra det måste vi se nyktert på vem som faktiskt har det ansvaret.

Det är lätt att lägga ansvaret på skolan som institution. Eller på lärarkåren. Eller på "beslutsfattarna". Vi talar om vad skolan borde göra, vad staten borde bidra med, vad lärarna måste orka. Men i själva verket är det ett sätt att skjuta ifrån oss ansvar. För kollektivet, det är inte någon annan. Det är vi.

Samhället är inte en abstrakt kraft. Det är summan av våra beslut, våra prioriteringar, våra handlingar. Och om inte varje enskild vuxen tar sitt ansvar, då finns inget kollektivt ansvar. Det finns inget samhälle som kan hålla ett löfte om inte individerna som utgör samhället håller vad de lovat.

Vi ser det i vardagen. I hur vi talar om skolan hemma vid köksbordet. I vad vi förväntar oss av våra barns lärare. I hur vi röstar, hur vi diskuterar, hur vi fördelar resurser. Det är våra val som formar skolans villkor. Det är våra prioriteringar som avgör om vi sätter barnens behov före våra egna.

Vi lever i en tid där vuxenvärlden ofta är upptagen med sig själv. Det talas om att hitta balansen, prioritera egentid, följa sina drömmar, maxa semestern, hinna träna, hitta sig själv. Allt det är i grunden rimligt – men det får inte ske på bekostnad av våra barns behov.

Att ta ansvar för barnens framtid innebär ibland att stå tillbaka. Att orka läsa det där meddelandet från skolan, även när man är trött. Att gå på utvecklingssamtalet, trots att det krockar med jobbet. Att stå upp för skolans värde – även när det innebär att vi måste bidra mer än vi får tillbaka just nu.

För dem som arbetar i skolan innebär det att orka se det barn som är svårast att nå. Att stå kvar, även när man möts av motstånd. Men föräldrar har sitt ansvar. Politiker sitt. Journalister sitt. Och varje medborgare har ett ansvar – att bry sig, att engagera sig, att stå upp för barns rättigheter även när det inte direkt berör ens egna barn.

Det är lätt att säga att vi vill barnens bästa. Men är vi beredda att betala priset? Inte i pengar – utan i engagemang, uthållighet och ansvar?

Vi kallar det ett välfärdssamhälle. Ett skolsystem som vilar på principen om likvärdighet – att alla barn, oavsett bakgrund eller förutsättningar, ska få det stöd de behöver för att utvecklas. Men varje gång vi frågar oss varför det inte fungerar, borde vi också fråga oss vad vi själva gör för att det ska fungera.

Det sociala kontraktet med barnen är inte något som skolledare, lärare eller elevhälsopersonal ensamma kan förvalta. Det vilar på oss alla. På varje vuxen som möter ett barn. På varje människa som vill leva i ett samhälle där framtiden faktiskt har en chans.

Så låt oss börja där: med ansvaret. Inte som en börda, utan som ett löfte. Ett barn som tvingas gå till skolan varje dag förtjänar mer än närvaro. Det förtjänar en vuxenvärld som håller vad den lovar.

Att vara vuxen är att bära ansvar – inte bara för sig själv, utan för dem som ännu inte kan bära sitt.