Skolfrånvaro är allas ansvar – eller?

"Vad gör ni för att eleven ska komma till skolan?" Det är en vanlig fråga från föräldrar, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin i kontakt med elevhälsan. Och visst kan den kännas rimlig vid första anblick. Barnet går ju i skolan – det är där problemet märks. Samtidigt har många skolor lärt sig att invänta vårdens utlåtanden innan anpassningar görs, eller att avvakta socialtjänstens bedömning innan nästa steg tas. I båda fallen samlas ansvaret hos skolan – antingen genom direkta krav från andra, eller genom tyst väntan. Även när orsakerna finns någon annanstans.

Alla väntar på någon annan. Alla pekar på nästa led i kedjan. Och medan vi väntar försvinner barnet.

Skolfrånvaro är inte ett skolproblem, inte ett föräldraproblem, inte ett vårdproblem och inte ett socialt problem. Det är allt det där – samtidigt. Och det är just därför det så ofta hamnar mellan stolar. Inte av illvilja, utan för att våra system inte är byggda för att bära gemensamt ansvar. Tvärtom: varje aktör är tränad att förstå och agera utifrån sin egen logik. Skolan utifrån skollagen. Socialtjänsten utifrån SoL och LVU. Vården utifrån hälso- och sjukvårdslagen. Och familjen utifrån sina egna erfarenheter, resurser och föreställningar.

Men eleven styrs inte av några paragrafer. Eleven är bara borta.

Frånvaron i sig är sällan problemet inledningsvis. Den är oftare ett tecken på något annat. Ett symtom. Psykisk ohälsa. Stress. Otrygghet. Dålig sömn. Inlärningssvårigheter. Bristande struktur i hemmet. Rädsla för att misslyckas. Konflikter med kamrater. Mobbning. En känsla av att inte höra hemma. I många fall är det en kombination av allt detta. Därför slår lösningar som bara riktas mot det synliga ofta fel. När eleven uteblir behöver vi inte bara fråga "vad kan vi göra?" – utan också "vad är det som händer här egentligen?"

I praktiken är fyra aktörer nästan alltid inblandade när en elev har en problematisk skolfrånvaro: skolan, vårdnadshavarna, socialtjänsten och vården. Alla har ett ansvar – men olika ansvar. Skolan ska upptäcka, dokumentera, analysera och agera. Vårdnadshavarna ska se till att barnet faktiskt kommer till skolan. Socialtjänsten har ett tydligt uppdrag att ingripa när barnets hemförhållanden hindrar skolgång. Och vården, inte minst psykiatrin, ska utreda och behandla psykisk ohälsa som eventuellt ligger bakom frånvaron.

Dilemmat är att ingen enskild aktör kan göra hela jobbet – men alla kan bromsa utvecklingen om de inte gör sin del. Vården föreslår ibland insatser som skolan inte har möjlighet att genomföra. Skolan inväntar medicinska utlåtanden innan den agerar – trots att skollagen inte kräver det. Socialtjänsten inleder inte utredning trots upprepade orosanmälningar. Och föräldrar lägger – medvetet eller omedvetet – över ansvaret på skolan. Resultatet blir ett slags ingenmansland, där alla menar väl men ingen förmår sätta adekvata insatser.

Det är inte ovanligt att skolor gör mycket – men ändå inte får effekt. Man anpassar, lägger om scheman, skapar särskilda lösningar och erbjuder trygg vuxenkontakt. Men ibland träffar insatserna fel. Det händer ofta när problemet finns någon annanstans än där insatsen riktas. Ett exempel är när grundproblemet ligger i hemmet: en förälder med egen ohälsa, en överbelastad vardag, en låg värdering av skola eller bristande föräldraförmåga. Då räcker det inte med fler anpassningar i skolan. Då blir de välmenande – men verkningslösa.

En annan variant är att eleven har svår ångest, men insatser dröjer eftersom vården inte hinner ta emot – och skolan väntar. Under tiden växer frånvaron. När eleven väl får hjälp har problemen hunnit slå rot.

Ytterligare en vanlig idé är att försöka locka tillbaka eleven till skolan med "roliga" aktiviteter. Det är mänskligt, och kan ibland vara en del av en återgångsplan. Men när det blir en permanent lösning skapas en pseudoverksamhet. Något som liknar skola men inte är undervisning. Eleven är där – men tränas inte i att delta i skolans vardag. Undvikandebeteendet förstärks. Skolanknytningen försvagas. Och vi förlorar något avgörande: förväntan. När skolan slutar ställa krav slutar den också vara en plats för lärande.

Det är lätt att känna igen de här mönstren i praktiken. Fyra aktörer. Alla med sitt uppdrag. Alla med sina begränsningar. Alla med sina goda skäl. Men samtidigt: ingen som håller ihop helheten. Vården föreslår insatser utan att känna till skolans ramar. Skolan avvaktar vårdens bedömning och behandling. Socialtjänsten dröjer med insatser i ett läge där eleven varit hemma i månader. Och föräldrar uttrycker, mer eller mindre tydligt, att det är skolans ansvar att lösa det.

Det är här problemet börjar – och det är här lösningen måste formuleras. Inte i form av fler åtgärder, utan i form av bättre samverkan. För att bryta frånvaro krävs inte insatser – utan rätt insatser, i rätt tid. Det kräver gemensam analys, tydlig ansvarsfördelning och fungerande kommunikation. Skolor behöver rutiner för att upptäcka frånvaro tidigt. Elevhälsan måste vara en del av det pedagogiska uppdraget – inte en sidoverksamhet. Vårdnadshavare behöver stöd, men också tydliga förväntningar. Vården måste förstå skolans kontext. Och socialtjänsten behöver sätta in tidiga och konkreta insatser för att stötta föräldrarna i sitt ansvar.

Skolfrånvaro är allas ansvar – men det betyder inte att alla kan göra allt. Det betyder att varje aktör behöver göra sin del, fullt ut, och att någon måste hålla ihop arbetet. I varje ärende behöver någon ta ledartröjan. Inte för att ensam lösa allt – utan för att ingen annan gör det. Annars blir problemet kollektivt – och därmed också osynligt.

När vi säger att det är allas ansvar att barn går i skolan, måste vi också våga fråga: "Vems ansvar är det just nu?" Och om ingen räcker upp handen, är det inte eleven som svikit systemet – det är vi som svikit eleven.