Vi har redan en vårdcentral – det vi saknar är elevhälsa

I Mannerheims text [1] framstår elevhälsa som något som bör stå vid sidan av skolans kärnuppdrag, en form av vård i skolans lokaler. Det är en tydlig position, men den vilar på en felaktig uppdelning. När vi försöker dra en skarp gräns mellan hälsa och lärande tappar vi förståelsen för vad elevhälsa faktiskt är och varför den behövs i skolan.

Hälsa och lärande går inte att skilja åt. En trygg lärmiljö främjar psykiskt välbefinnande. Ett fungerande klassrum ger bättre förutsättningar för koncentration och självtillit. En elev som lyckas i skolan mår bättre, och en elev som mår bättre har lättare att lära. Svårigheter uppstår inte i ett tomrum, utan i de miljöer där barnet lever och lär. Det är i mötet mellan individ och omgivning som svårigheterna tar form – och det är där de behöver förstås och bemötas.

Mannerheim har rätt i att det finns problem med hur elevhälsan fungerar i dag. En konsultativ roll som saknar förankring i verksamheten riskerar att leda till ineffektiva råd och ökat merarbete för redan pressade lärare. Men lösningen är inte att göra elevhälsan till en vårdcentral i skolan. Lösningen är att integrera elevhälsa i skolans kärnuppdrag.

Elevhälsa handlar inte om att ge lärarna fler uppgifter. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar för undervisning. En välfungerande elevhälsa bidrar med psykologisk, medicinsk, social och specialpedagogisk kompetens till planering, genomförande och utvärdering av skolans verksamhet. I Mannerheims framställning framstår dock denna kompetens som överflödig.

Mannerheims syn på vad psykisk ohälsa är och hur den uppstår är förenklad. Men barns psykiska hälsa är ett komplext fenomen, påverkat av många och varierande faktorer. Visst kan ett barn som upplever oro eller nedstämdhet behöva samtalsstöd, och det stödet ska finnas. Men i många fall ligger orsaken till barnets mående i omgivningen. En tryggare hemsituation, bättre struktur i klassrummet eller starkare relationer till vuxna i skolan kan ha större effekt än vad samtal i sig förmår. Skillnaden mellan barn och vuxna är att barn sällan kan förändra sin situation på egen hand. Det är vi vuxna som måste ta det ansvaret.

Därför behöver elevhälsan arbeta både tillsammans med lärare och med elever och familjer. Om orsakerna till en elevs svårigheter finns i skolans organisation eller undervisning, måste dessa faktorer hanteras i samverkan med lärarna. Om orsakerna finns i hemmet eller barnets livssituation i övrigt, måste arbetet ske i dialog med eleven och vårdnadshavarna.

Vi delar Mannerheims uppfattning i ett avseende: elevhälsans främsta uppgift kan inte vara att ge råd till lärarkåren. Men det betyder inte att konsultation saknar betydelse. Tvärtom är det just i samarbetet mellan lärare och elevhälsans professioner som förändring blir möjlig. Ibland innebär det att en lärare, i dialog med andra yrkesgrupper, behöver justera sin undervisning. Ibland innebär det att elevhälsan behöver stötta läraren genom att arbeta närmare eleven och familjen. Det ena utesluter inte det andra. Det är i det gemensamma arbetet som elevhälsan har sin styrka.

Elevhälsa är inte en grupp. Det är en process. Det är inte något som skolpsykologen, skolsköterskan eller kuratorn gör i avskildhet. Det är summan av det arbete som alla vuxna i skolan bidrar med: i undervisningen, i samtalsrummet, i hälsofrämjande insatser och i stödjande relationer. Läraren i sitt klassrum, skolsköterskan i sitt hälsosamtal, psykologen i analys och organisationsstöd, kuratorn i närvarofrämjande arbete – allt detta är elevhälsa.

Vi har olika roller att spela, men vi måste stå på samma scen för att det ska bli någon föreställning. Klassrummet kan inte längre vara frikopplat från resten av livet. Det är en del av det.

Sammantaget leder Mannerheims förslag möjligtvis till att lärare behöver samarbeta mindre med elevhälsan – men inte till att det går bättre för eleverna.

[1] https://www.vilarare.se/nyheter/kronika2/mannerheim-elevhalsa-ar-inte-skola--det-ar-vard-och-omsorg/